Jag har arbetat som polis i 24 år i Stockholm. För några år sedan valde jag att lämna polisen. En av anledningarna till detta var att jag fick svårigheter att vara kvar inom polisen efter ett antal debattartiklar om kårandan inom polisen, och rättssystemets behandling av utsatta grupper. De högsta polischeferna gjorde allt för att få bort mig och stoppa mina åsikter, vilket JO senare gav dem stark kritik för.
Efter att jag lämnat polisen har jag hunnit med att skriva två böcker. Den första boken "Sveriges Likas Lag" som kom för två år sedan behandlar en del av de frågor som nu är aktuella i samband med JK:s uttalande om oskyldigt dömda, och att poliser ibland ljuger vid rättegångar.
 Göran Lambertz

I boken beskriver jag hur jag själv som ung polis vid åtskilliga tillfällen ljög i rättegångar och hur mitt agerande ofta drabbade utsatta personer och grupper. Fostrad av en så kallad kåranda skyddade jag ofta kollegor mot olika grupper som vi gripit eller omhändertagit och som anmält mig eller någon kollega för övergrepp. Jag lärde mig tidigt av äldre kollegor hur man skulle skriva sig fri när man begått övergrepp på omhändertagna eller gripna. Fick någon man gripit en skada så skrevs som vanligt "Personen var bråkig så polismannen Lundh och hans kollega tvingades göra nedläggning framåt enligt Rikspolisstyrelsens anvisningar. Då den misstänkte var våldsam lyckades polismännen inte hejda fallet varför de misstänkte slog i huvudet och blodvite uppstod." Jag vet inte hur många gånger jag skrev detta avsnitt och jag var långtifrån ensam om detta.


Jag och flera med mig hade olika droger på sig som exempelvis ett antal narkotikaklassade tabletter som man vid vissa trängande behov kunde placera på någon person. Detta om man gjort ett ingripande som man kanske inte hade fog för så kunde man åtminstone styrka att personen hade tabletter på sig som klassades som ett brott och att det därmed fanns anledning till personkontroll och gripande. I de allra flesta fallen var det personer som tillhör de utsatta grupperna som missbrukare och personer med utländsk bakgrund som drabbades.
När min första bok kom hade jag förväntat mig många brev från arga poliser, men dessa uteblev nästan helt. Det kom till min förvåning många brev till min hemsida från poliser och väktare som höll med mig i min beskrivning om bristerna inom rättssystemet.

En del av dem som inte uppskattar vad jag skriver säger säkert att Lundh vet inte hur det är i dag, då han arbetade på Norrmalm och länskriminalen har mycket utvecklats till det bättre. Visst var det en specifik situation på Norrmalmspolisen som inte går att jämföra med andra polisdistrikt med en mycket tuff arbetsmiljö i Stockholms city.

Min kunskap i dag om dessa frågor är betydligt mer omfattande än under tiden som polis. Jag har kvar många kontakter med de olika invandrarorganisationerna jag under många år arbetat med. Under senaste åren har jag föreläst för en stor mängd personer runtomkring i landet och fått mycket information under dessa möten. Under arbetet med mina böcker har jag träffat många personer från utsatta grupper och samtalat med dem. Jag har haft kontor i moskén på Södermalm och träffat många från den muslimska utsatta gruppen, och inte minst samtalat med många poliser och väktare. Jag är fullt medveten om att alla berättelser om övergrepp inte är sanna, men min erfarenhet efter alla år som polis är att en hel del berättelser är sanna.

Det stora problemet i dag inom rättssystemet anser jag inte är att domstolar dömer oskyldiga. Det allvarliga är att de vittnesmål som kommer från polis och väktare ibland inte är sanna utan konstruktioner för att täcka gripandet.
Har det inte blivit bättre inom polisen undrar ni säkert? Självklart är polisen mer utbildad i frågor som etik och har säkert en vilja att skapa förbättring. De som kommer in på polisutbildning har bättre utbildning än vad jag hade när jag började polishögskolan i maj 1979.

Problemet är att strukturer och organisationer skapar individer och i dessa fall poliser. Jag tvingades som ung polis ut bland folk och patrullera och mötte till slut ungdomar på stan som jag vågade börja tala med och höjde därmed min sociala kompetens. Dessa möten gjorde att jag kom till insikt om att bakgrunden till kriminalitet ofta har sociala orsaker. Dagens välutbildade poliser patrullerar numera sällen ute bland allmänheten. När jag nu föreläser i olika skolor har man sällan eller aldrig på många år haft besök av polis om annat när ett brott inträffat.
Genom detta arbetssätt skapas en vi och dom mentalitet. Detta är givetvis inte den enskilde polisens fel utan grundar sig i struktur och systemfel.
När jag nyligen intervjuade missbrukare på Sergels torg sade de att de kände sig trygga när det någon gång kom en polis dit ner. Anledningen var att de ofta utsattes för övergrepp av olika väktare. Dessa har betydligt kortare utbildning jämfört med polisen, men det är oftast de som patrullerar och griper folk. Polisens uppgift blir vanligtvis att komma och överta gripandet och transportera den misstänkte till polisstationen.

Jag skulle kunna fylla en bok med berättelser som poliser och väktare skrivit och berättat för mig. En väktare berättade att man i vissa butiker tävlar om att ha mest gripna per månad, med en Londonresa som pris. Tänk er själva en utsatt missbrukare som kommer i vägen för en sådan väktare som vill bättra på sin statistik. Vid rättegången har den misstänkte ofta inte en chans mot polisen eller väktarna när vittnesmålen vägs mot varandra. Man utgår ofta från att en missbrukare ljuger och att en polis eller väktare i uniform talar sanning.
Det är mycket betydelsefullt och viktigt att JK tar upp dessa frågor. Jag anser att det är strukturer och systemfel som skapar denna situation och vilket resulterar i att personer blir oskyldigt dömda.
Att ledande jurister vänder sig emot JK är beklagligt, och att de grundar sina uppfattningar på domar de läst och inte i mötet med de utsatta medborgarna. Jag tycker de inte bara borde försvara rättssystemet utan värna om de utsatta grupperna som ofta drabbas av rättssystemets brister.
Jag ser det som en skyldighet att skriva denna debattartikel och föra fram de alla utsatta gruppernas röst. Dessa människor är inga höga jurister som får möjlighet att normalt göra sin röst hörd i debatten.

Jag vill slutligen betona att de allra flesta poliser jag arbetat med och mött är skötsamma killar och tjejer och gör ett mycket bra arbete.

MICHAEL LUNDH

Michael Lundh har jobbat som polis i 24 år. Han satt med i regeringens ungdomsdelegation 1999 till 2002, är styrelseledamot i Stiftelsen Expo och arbetar hos Skolor Mot Rasism.